Oh my god!

Men jäklar hur det kan gå! Skrek igår som jag aldrig skrikit i hela mitt liv. Synd att det inte finns bilder...eller kanske tur. 
Vi befann oss här.. 
 
På vår älv. Skulle bara ut med båten och kika runt sjön,  Lyra följde med. 
 
Längst in på sjön finns en fors och bortom den en mindre sjö som vi ville kolla. Vi ser några fina klippor att gå i land på för att sedan gå till fots för att utforska, eller Henke skulle gå, jag åkte utan skor. 
 
Åker mot klipporna och börjar inse att det kanske inte var så himla smart att stanna i forsande vatten. Då stannar motorn!!! 
Henke och Lyra hoppar i land, det gjorde tydligen inte jag. Båten börjar dra iväg mot forsen och jag börjar skrika. 
Sen skrek jag då Henke tappar repet till båten och håller på att falla i vattnet. 
Skriker då jag fastnar mot en sten. 
Håller mig fast i den samtidigt som Henke försöker nå repet igen. 
Henke skrattar helt galet mycket. 
 
Forsen är för stark och jag skriker ihjäl mig då båten åter igen dras med i strömmen. 
Lyckas med den enda åran som finns kvar dra mig till land där det lugnar ner sig. 
Hoppar i land och vi drar båten uppför forsen igen. 
 
Skrattar så vi skriker, tårarna sprutar. Skrattar hela vägen hem och hela kvällen. 
 
Tur vi är helt ensamma där vi bor. 
Tänk om det fanns ett Lillträsk -blad...
 
..."å gubben kasta kärringa nerför strömmen"... 
 
 
 
Jaja de gick ju bra. 
 
Så är livet i Lillträsk med två dårar som tycker om varandra. 
 
Svärfar ringde idag och skulle boka forsrännings kurs. Jag ska nog se till att han ska få sin åktur. Haha! 
 
 
Ha det gott 
 
#1 - - anki:

Hahaha....tur ni (du) hade :D

Svar: Eller hur?! Haha
Mia Öhlund